Vi människor längtar efter lugn, trygghet och harmoni. Ändå finns det människor som gång på gång hamnar i stress, konflikter och känslomässig turbulens, trots att de medvetet önskar sig precis motsatsen. När lugnet äntligen infinner sig uppstår en märklig rastlöshet. Något känns fel. Det blir nästan outhärdligt att bara vara.
Hur kommer det sig att vi ibland känner oss tryggare i kaos än i lugn?
I mina tidigare inlägg har jag skrivit om hur vi under barndomen utvecklar beteendemönster för att anpassa oss till vår omgivning. Men vi vänjer oss inte bara vid våra beteenden. Vi vänjer oss också vid de känslomässiga tillstånd som följer med dem.
Ett barn som växer upp i en miljö präglad av oro, konflikter eller känslomässig oförutsägbarhet lär sig tidigt att vara på sin vakt. Att läsa av föräldrarnas humör, förutse konflikter och anpassa sitt beteende blir ett sätt att skapa trygghet. Nervsystemet anpassar sig till denna verklighet och utvecklar en ständig beredskap.
Med tiden blir anspänningen så välbekant att den upplevs som normal. När barnet sedan växer upp och omständigheterna förändras följer denna inre beredskap ofta med. Kroppen fortsätter att reagera som om faran fortfarande vore närvarande.
Och när det äntligen blir lugnt uppstår en paradox.
Lugnet känns inte som trygghet. Det känns som frånvaron av den beredskap som en gång skapade trygghet.
Den som alltid har behövt förutse problem kan uppleva det som obehagligt att inte ha något att oroa sig för. Den som är van vid konflikter kan känna sig rastlös i en harmonisk relation. Den som ständigt har presterat kan uppleva en nästan existentiell tomhet när ingenting längre kräver hennes uppmärksamhet.
Vi vill inte nödvändigtvis ha stress, oro eller konflikter. Men vårt psyke känner igen dessa tillstånd. Vi vet hur vi ska fungera när vi är pressade, när någon är missnöjd eller när något riskerar att gå fel. Däremot vet vi inte alltid hur vi ska vara när ingenting behöver lösas.
Det är också därför vi ibland omedvetet återskapar just de känslomässiga tillstånd som vi längtar efter att slippa.
Vi hittar nya problem att lösa, fyller våra dagar med aktiviteter eller börjar oroa oss för sådant som ännu inte har hänt. Vi tolkar andra människors beteenden genom gamla erfarenheter och reagerar på hot som inte finns där. På så sätt kan vi själva bidra till att skapa den stress och osäkerhet som vi försöker undvika.
Vi söker inte alltid det som får oss att må bra. Vi dras ibland till det som får oss att känna igen oss själva.
Inom psykosyntesen kan vi förstå detta genom våra delpersonligheter. Den vaksamma delen av oss har lärt sig att upptäcka hot. Den kontrollerande har lärt sig att förebygga dem. Den duktiga har lärt sig att skapa trygghet genom prestation och den anpassningsbara genom att undvika andras missnöje.
Dessa delar har en gång hjälpt oss att hantera vår verklighet, men de fortsätter ofta att agera utifrån gamla erfarenheter. När livet blir lugnt förlorar de för en stund sin uppgift. Det finns inget att kontrollera, inget att förutse och ingen att anpassa sig till.
Och då kan en annan sorts oro uppstå. För om jag inte längre behöver vara den som tar ansvar, vem är jag då? Om jag inte längre behöver prestera, vad är jag då värd? Om jag inte längre behöver vara vaksam, hur ska jag då veta att jag är trygg?
Vi kommer här i kontakt med något djupare än våra invanda känslotillstånd. Vi kommer i kontakt med vår identitet.
När en stor del av vår personlighet har formats kring att hantera otrygghet kan tryggheten i sig upplevas som ett hot mot den vi tror att vi är. Vi är så vana vid våra försvar att vi inte längre vet vilka vi är utan dem.
Det som ser ut som ett beroende av stress kan i själva verket vara ett beroende av det välbekanta.
Det första steget mot förändring är att bli medveten om vad som händer inom oss. Att börja lägga märke till när lugn väcker obehag och observera impulsen att fylla tomrummet med aktivitet, oro eller kontroll.
Inom psykosyntesen talar man om avidentifikation, förmågan att betrakta våra känslor och delpersonligheter utan att helt uppslukas av dem. Vi kan upptäcka att en del av oss känner oro inför stillheten, utan att behöva låta den oron styra vårt beteende.
Vi kan också börja fråga oss vad det egentligen är vi försöker undvika. För ibland är det inte själva lugnet som är skrämmande, utan det som blir möjligt att känna när det äntligen blir tyst. Sorg som aldrig fick utrymme, ensamhet som dolts bakom aktivitet eller det lilla barnet inom oss som fortfarande väntar på att bli sett.
Förändring handlar därför inte bara om att bryta gamla beteendemönster. Vi behöver också gradvis lära vårt nervsystem att trygghet kan upplevas på andra sätt. Att vi kan vila utan att något går fel. Att vi kan vara nära en annan människa utan att ständigt förutse ett avvisande. Att vi kan släppa kontrollen utan att förlora oss själva.
Det handlar inte om att tvinga sig själv att slappna av, utan om att varsamt skapa nya erfarenheter där lugnet inte längre behöver upplevas som ett hot.
För den verkliga friheten ligger inte bara i att lämna det som en gång gjorde oss otrygga. Den ligger också i att lära oss känna oss trygga utan att behöva återskapa det.
Och när vi till slut kan vara i stillheten utan att behöva fly från den har något förändrats på djupet. Vi har börjat utveckla en ny relation till oss själva, där tryggheten inte längre är beroende av kontroll, prestation eller ständig beredskap.
Vi har börjat lära oss att lugnet inte är farligt. Att ingenting behöver hända. Att vi inte behöver göra någonting.
Att vi får lov att bara vara.
