De flesta av oss har lärt oss att se oss själva som en kropp som har energi. Vi säger att vi är trötta, pigga, starka eller svaga. Vi identifierar oss med vår ålder, vårt utseende, våra begränsningar och vår historia. Kroppen blir det självklara svaret på frågan om vem vi är.
Men vad händer om vi vänder på perspektivet?
Vad händer om du istället ser dig själv som energi med en kropp?
Det är en liten språklig förändring, men den kan förändra hur du upplever dig själv. Kroppen blir då inte din identitet utan ett uttryck. Ett verktyg genom vilket livet får möjlighet att uppleva världen.
När vi identifierar oss helt med det fysiska blir varje förändring ett hot. Kroppen åldras. Den blir sjuk. Den förändras. Den presterar olika bra under olika perioder. Om kroppen är hela vår identitet blir också vårt värde beroende av något som ständigt förändras.
Om vi istället upplever att vårt innersta är något djupare än kroppen förändras relationen till det fysiska. Kroppen blir fortfarande viktig. Den behöver omsorg, vila, rörelse och näring. Men den blir inte längre hela berättelsen om vem vi är.
Många av de problem vi bär handlar om identifikation. Vi tror att vi är våra tankar, våra känslor eller vår kropp. När något av detta förändras upplever vi att vi själva hotas. Men om vi istället ser tankarna som något vi upplever, känslorna som något vi erfar och kroppen som något vi lever genom, uppstår ett nytt utrymme.
Det är i det utrymmet friheten börjar växa.
Det handlar inte om att förneka kroppen eller fly från den. Tvärtom. När vi slutar göra kroppen till hela vår identitet kan vi ta bättre hand om den. Vi behöver inte längre kräva att den ska definiera vårt värde eller bära hela vår känsla av vem vi är.
Att se sig själv som energi med en kropp är därför inte en flykt från verkligheten. Det är ett annat sätt att förhålla sig till den. Ett perspektiv som gör det lättare att möta livets förändringar utan att förlora kontakten med det som alltid finns kvar.
Kanske är den du egentligen är inte begränsad av kroppen. Kanske är kroppen den form genom vilken du får möjlighet att uttrycka det som redan finns där.