Medvetande i hjärnan eller hjärnan i medvetandet? Frågan förändrar hela perspektivet på vad det innebär att vara människa. I vår moderna värld utgår vi ofta från att medvetandet är något som skapas av hjärnan, som en biologisk process bland andra. Tankar uppstår i nervsystemet, känslor i kemiska reaktioner och kroppen blir verktyget som utför handlingarna. Men tänk om relationen är omvänd. Tänk om hjärnan inte skapar medvetandet, utan snarare fungerar som en mottagare, ett filter eller ett gränssnitt för ett större universellt medvetande som vi alla är en del av.
Om medvetandet är universellt betyder det att vi i grunden inte är separata från varandra. Då blir individen inte ett isolerat system, utan ett uttryck för samma större helhet. Våra kroppar, våra personligheter och våra livserfarenheter blir olika former genom vilka medvetandet upplever sig självt.
I detta uppstår också det vi kallar egot. Egot är inte fienden, utan ett mänskligt navigationssystem för att kunna fungera i den fysiska världen. Det uttrycker sig genom tre huvudsakliga delar. Tanken i hjärnan, känslan i hjärtat och handlingen genom kroppen.
Tankar och känslor är våra inre världar. De sker internt. Där skapas våra tolkningar, vår identitet, våra rädslor, drömmar och upplevelser av verkligheten. Tankarna analyserar och försöker förstå. Känslorna ger mening, resonans och riktning. Kroppen däremot verkar externt. Genom handling omsätter vi det inre till något fysiskt och synligt i världen. Kroppen blir länken mellan det inre medvetandet och den yttre verkligheten.
Problemet uppstår när vi tror att dessa delar är hela vår identitet. När vi identifierar oss helt med tankarna, känslorna eller kroppen glömmer vi den större närvaro som observerar allt detta. Tankarna förändras. Känslorna kommer och går. Kroppen åldras och förändras över tid. Men något inom oss observerar hela processen. Något stilla bakom rörelsen.
Kanske är människans resa inte att skapa medvetande genom teknologi, kontroll och analys, utan att återupptäcka det medvetande vi redan befinner oss i. Att inse att hjärnan, hjärtat och kroppen är uttryck för något större snarare än ursprunget till det. Och kanske är det först då vi börjar förstå både oss själva och varandra på djupet.