I mitt förra inlägg skrev jag om det lilla barnet som fortfarande lever inom oss och hur vi som vuxna omedvetet kan fortsätta behandla det på samma sätt som vi själva blev behandlade under vår uppväxt. Men om vårt vuxna jag till stor del har formats av våra föräldrars sätt att tänka, känna och agera, vem är då egentligen den vuxna inom oss? Och hur ska vi kunna förändra något som vi uppfattar som en självklar del av vår egen personlighet?
Inom psykosyntesen talar man om delpersonligheter. Det är olika psykologiska delar av oss som har utvecklats genom livet, ofta som ett sätt att anpassa oss till vår omgivning och hantera våra erfarenheter. Vi har exempelvis den duktiga, den ansvarstagande, den kritiska, den rädda, den rebelliska och den som ständigt försöker vara andra till lags. Alla dessa delar har sin egen historia, sina behov och sitt sätt att tolka världen.
Det intressanta är att vi ofta inte är medvetna om när en viss delpersonlighet tar över. Vi upplever helt enkelt att det är jag som tänker, känner och agerar. Den självkritiska rösten som säger att vi inte duger uppfattar vi som vår egen. Den ansvarstagande delen som aldrig tillåter oss att vila betraktar vi som vår personlighet. Den som ständigt anpassar sig till andra beskriver sig själv som omtänksam, trots att beteendet i grunden kan vara ett uttryck för rädsla att bli avvisad.
Inom psykosyntesen kallas detta identifikation. Vi identifierar oss med en del av vårt psyke och förväxlar den med hela vårt jag. När den inre kritikern talar blir vi kritikern. När det rädda barnet aktiveras blir vi rädslan. Vi förlorar för stunden förmågan att se att detta bara är en av flera delar inom oss.
Och här finns en viktig nyckel till förändring.
För om vi kan identifiera oss med en del av oss själva kan vi också lära oss att avidentifiera oss från den. Det innebär inte att vi ska förneka, trycka undan eller göra oss av med våra delpersonligheter. Det handlar om att skapa ett medvetet avstånd mellan den som upplever och det som upplevs.
Jag har en rädsla, men jag är inte min rädsla. Jag har en inre kritiker, men jag är inte min inre kritiker. Jag bär på ett sårbart barn, men jag är inte enbart det barnet.
Det är en till synes enkel skillnad, men psykologiskt är den betydelsefull. I samma ögonblick som jag kan observera min inre kritiker är jag inte längre fullständigt identifierad med den. Det finns ett medvetet jag som kan betrakta vad som pågår inom mig.
Psykosyntesen beskriver detta medvetna jag som ett centrum för medvetenhet och vilja. Det är inte ytterligare en delpersonlighet som ska vinna över de andra, utan den del av vårt medvetande från vilken vi kan observera, förstå och förhålla oss till våra olika inre delar.
Det är också här vi kan börja frigöra oss från våra internaliserade föräldraröster.
Tänk dig att du växte upp med en förälder som ständigt ställde höga krav. Som sällan var nöjd, som påpekade dina misstag och som fick dig att känna att du alltid behövde prestera lite mer för att vara tillräcklig. Som barn hade du begränsade möjligheter att ifrågasätta detta. Du var beroende av förälderns kärlek och bekräftelse och anpassade dig därför efter förväntningarna.
Med tiden blev den krävande rösten en del av ditt eget psyke. Du behövde inte längre någon förälder som talade om för dig att du borde göra bättre ifrån dig. Du hade själv tagit över uppgiften.
Som vuxen arbetar du hårt, tar ansvar och ställer höga krav på dig själv. Omgivningen uppfattar dig som ambitiös och kompetent. Men inombords finns en ständig känsla av att aldrig riktigt räcka till. När du lyckas känner du lättnad snarare än glädje. När du misslyckas blir den inre kritiken skoningslös.
Du tror att det är du som ställer dessa krav. Att det är sådan du är.
Men det är inte hela sanningen. Det är en delpersonlighet som har utvecklats genom dina erfarenheter och som fortfarande agerar utifrån en gammal föreställning om vad som krävs för att bli accepterad och älskad.
Det första steget mot förändring är att börja känna igen den.
När den kritiska rösten dyker upp kan du stanna upp och fråga dig själv: Vem inom mig säger detta? Varifrån kommer den här föreställningen? Vems förväntningar försöker jag fortfarande leva upp till?
Du börjar då upptäcka att det som tidigare upplevdes som en självklar sanning om dig själv i själva verket är ett inlärt sätt att förhålla sig till livet.
Men det räcker inte alltid att förstå detta intellektuellt. Vi behöver också börja förändra relationen mellan våra olika inre delar.
Den kritiska delpersonligheten har ofta utvecklats med en skyddande avsikt. Genom att ställa höga krav försöker den förhindra misslyckanden, avvisanden eller känslan av att inte duga. Den försöker skydda det lilla barnet från att återigen uppleva något smärtsamt. Problemet är att den använder samma hårda metoder som en gång orsakade smärtan.
Det är en av våra mer tragiska inre paradoxer. Den del av oss som försöker skydda vårt sårbara barn är ibland samma del som fortsätter att såra det.
När vi börjar förstå detta förändras också vårt sätt att möta oss själva. I stället för att bekämpa den inre kritikern kan vi försöka förstå vad den är rädd för. I stället för att lyda den automatiskt kan vi ifrågasätta dess budskap. Och i stället för att låta den tala direkt till vårt sårbara barn kan vi själva ta ansvar för hur barnet blir bemött.
Det är här det medvetna jaget får en avgörande betydelse. Vi kan börja välja hur vi vill förhålla oss till det som sker inom oss. Vi behöver inte längre låta gamla överlevnadsstrategier styra våra vuxna liv.
Det betyder inte att våra föräldrars röster försvinner eller att våra gamla mönster omedelbart upphör. De har ofta funnits med oss under större delen av livet och kan vara djupt förankrade. Men varje gång vi upptäcker dem utan att automatiskt följa dem skapar vi ett större utrymme för något nytt.
Vi börjar skilja mellan det vi en gång lärde oss att vara och det vi faktiskt vill vara.
Och det är en viktig del av psykologisk utveckling. Inte att göra oss av med våra olika delar, utan att lära känna dem, förstå deras ursprung och låta dem få en annan plats inom oss. Den ansvarstagande behöver inte försvinna, men den behöver inte längre drivas av rädsla. Den duktiga behöver inte sluta prestera, men hennes värde behöver inte längre vara beroende av prestationen. Den anpassningsbara kan fortsätta visa omtanke, men utan att överge sina egna behov.
Framför allt behöver det lilla barnet inom oss inte längre stå ensamt inför den kritiska vuxna rösten.
För när vi utvecklar förmågan att observera våra inre delar kan vi också börja ta ansvar för relationen mellan dem. Vi kan bli den vuxna som lyssnar, sätter gränser, tröstar och förstår. Inte genom att återupprepa våra föräldrars sätt att vara, utan genom att medvetet välja vårt eget.
Vi kan inte förändra det som hände oss som barn. Men vi kan förändra hur vi fortsätter att behandla barnet inom oss.
Och det är just där som det förflutna gradvis kan förlora sitt grepp om nuet.
