Ett nyfött barn kan inte reglera sina känslor på egen hand. Det kan inte lugna sig självt när rädslan blir för stor, förstå varför sorgen känns så överväldigande eller sätta ord på den frustration som växer i kroppen. Barnets nervsystem är helt beroende av en annan människas nervsystem. Därför är en av förälderns viktigaste uppgifter att hjälpa barnet att reglera sina känslor.
När barnet blir ledset behöver någon finnas där och visa att känslan går att bära. När barnet blir rädd behöver någon inge trygghet. När ilskan tar över behöver någon hjälpa barnet att hitta tillbaka till balans. Det handlar inte om att ta bort känslan utan om att visa att den går att vara i utan att den blir farlig.
Genom tusentals sådana ögonblick bygger barnet gradvis upp en inre förmåga att själv hantera sina känslor. Det som från början sker mellan två människor blir så småningom något barnet kan göra inom sig själv. Den yttre känsloregleraren blir en inre känsloreglerare.
Men vad händer om den vuxne inte kan fylla den funktionen?
Om föräldern själv blir rädd för barnets känslor, ignorerar dem, kritiserar dem eller är så upptagen av sina egna känslor att det inte finns utrymme för barnets, då står barnet inför en omöjlig uppgift. Känslorna finns fortfarande där, men ingen hjälper till att bära dem.
Då börjar barnet utveckla egna strategier för att överleva. Ett barn lär sig att stänga av sina känslor för att slippa bli avvisat. Ett annat lär sig att alltid vara duktigt och anpassa sig. Ett tredje blir överdrivet vaksamt och försöker förutse andras humör för att undvika konflikter. Någon lär sig att kontrollera allt omkring sig. Någon annan flyr in i prestation, mat, arbete, alkohol eller relationer.
Problemet är att dessa strategier ofta fungerar. De hjälper barnet att ta sig igenom en svår uppväxt. Därför följer de också med in i vuxenlivet, långt efter att den ursprungliga faran har försvunnit.
Det är därför vi ibland reagerar starkare än situationen egentligen motiverar. Det är därför vissa känslor känns omöjliga att hantera och andra nästan inte går att känna alls. Det är därför vi kan bli överväldigade av kritik, rädda för konflikter eller känna ett ständigt behov av kontroll. Vi använder fortfarande de strategier som en gång hjälpte oss att överleva.
Den verkliga läkningen handlar därför inte om att bli av med sina känslor. Den handlar om att utveckla den inre känsloreglerare som aldrig riktigt fick möjlighet att växa fram. Att kunna möta sin egen rädsla med trygghet, sin egen sorg med medkänsla och sin egen ilska utan att bli rädd för den.
Det är också därför trygga relationer kan vara så läkande. När vi möter människor som kan vara närvarande även när vi har starka känslor får nervsystemet en ny erfarenhet. Det börjar upptäcka att känslor inte behöver undvikas, kontrolleras eller stängas av. De kan kännas, förstås och få passera.
Den kanske viktigaste insikten är att de strategier du använder i dag inte är tecken på att det är något fel på dig. De är spår av ett barn som gjorde allt det kunde för att skapa trygghet när den inte fanns att få. Och det som en gång lärdes in kan också läras om. Nervsystemet kan, genom nya erfarenheter, upptäcka att det inte längre behöver överleva. Det kan börja leva.