Vi människor lägger ofta stor vikt vid att bli förstådda. Vi längtar efter den där känslan av att någon verkligen ser oss, förstår våra tankar och delar vårt perspektiv. Det är en vacker längtan, men kanske också en omöjlig uppgift.
Ingen människa kan fullt ut uppleva världen så som någon annan gör.
Jag har länge tänkt att förståelse är det som skapar kontakt. Att när någon verkligen förstår mig, då uppstår mötet. Men kanske är det tvärtom. Kanske är kontakt något ännu mer grundläggande än förståelse.
Tänk på de människor som har betytt mest i ditt liv. Var det verkligen så att de förstod allt hos dig? Eller var det något annat som gjorde att du kände dig trygg? Att de stannade kvar. Lyssnade. Var närvarande. Vågade dela ett ögonblick med dig utan att behöva förstå allt.
Kanske är kontakt inte resultatet av förståelse. Kanske är förståelse något som ibland växer fram ur kontakt.
Det förändrar också hur vi ser på våra relationer. En partner behöver inte dela alla våra tankar om livet för att kärleken ska vara verklig. En vän behöver inte förstå varje erfarenhet vi bär på för att kunna finnas där. En terapeut behöver inte uppleva världen precis som sin klient för att ett läkande möte ska uppstå.
Och kanske gäller det även relationen till oss själva.
Vi lägger ofta år av våra liv på att försöka förstå vilka vi är. Vi analyserar våra mönster, söker orsaker och vill hitta den slutliga förklaringen. Men tänk om kontakten med oss själva inte behöver vänta tills vi har alla svar.
Tänk om vi kan möta oss själva redan nu.
Med samma nyfikenhet, tålamod och närvaro som vi hoppas att andra ska möta oss med.
Kanske är det först då som förståelsen får möjlighet att växa fram, inte som ett krav för kontakt, utan som en följd av den.
För den djupaste kontakten kanske aldrig handlar om att någon helt och hållet förstår oss.
Den handlar om att någon, inklusive vi själva, väljer att stanna kvar även där förståelsen tar slut.