Vi är snabba med att tolka varandra. Någon avbryter och vi tänker respektlös, någon drar sig undan och vi tolkar det som ointresse, någon blir defensiv och vi upplever det som att personen är svår. Vi ser beteendet, men missar ofta det som ligger bakom.
Det som utspelar sig i en människa syns sällan på ytan. Bakom varje handling finns ett sammanhang av erfarenheter, rädslor, behov och tidigare upplevelser. Det vi uppfattar som fel hos någon annan är ofta en anpassning till något vi själva inte har insyn i. Den enas beteende är den andres kontext.
När vi stannar vid ytan förenklar vi människor. Vi gör deras handlingar till deras identitet, istället för att se dem som uttryck för något mer komplext. Men när vi börjar bli nyfikna förändras perspektivet. Det som först såg ut som kyla kan visa sig vara självskydd, det som upplevdes som kontroll kan bottna i otrygghet och det som kändes som avstånd kan vara ett sätt att hantera något som är överväldigande.
Det betyder inte att vi ska acceptera allt eller bortse från våra egna gränser. Men det betyder att vi kan välja att förstå innan vi dömer. Att vi kan ge varandra lite mer utrymme att vara mänskliga, komplexa och ibland motsägelsefulla.
I det mellanrum som uppstår när vi går från snabb tolkning till nyfiken förståelse händer något. Relationen fördjupas, eller så blir våra gränser tydligare och mer förankrade. Oavsett vilket blir det mer sant.
För i slutändan handlar det inte bara om vad någon gör, utan om vår förmåga att se vad som kan ligga bakom.