Vi lever i en tid där vetenskapen har gett oss en enastående förmåga att mäta världen. Vi kan väga, räkna, analysera och beskriva naturens lagar med en precision som tidigare generationer inte ens kunde föreställa sig. Samtidigt finns en fråga som sällan ställs. Vad är det egentligen vi mäter?
All fysik bygger ytterst på observationer. Mätningar sker genom instrument som i slutändan avläses av våra sinnen och tolkas av vårt medvetande. Det innebär att vetenskapen alltid utgår från vår upplevelse av verkligheten, inte från verkligheten sådan den är oberoende av en observatör.
Våra sinnen fungerar som instrumentbrädan i ett flygplan. Piloten ser inte motorerna, luftströmmarna eller vingarnas belastning direkt. Piloten ser symboler, siffror och visare som representerar det som händer. Instrumenten är ovärderliga eftersom de korrelerar med verkligheten, men ingen skulle påstå att instrumentbrädan är själva flygplanet.
På samma sätt fungerar våra sinnen. De ger oss en inre representation av världen. Den representationen innehåller avgörande information som gör att vi kan orientera oss, överleva och förstå samband. Men den är fortfarande en karta och inte landskapet.
Vetenskapen har därför blivit mästare på att beskriva kvantiteter. Den mäter längd, massa, tid, energi och sannolikheter. Det är ett språk för det som går att jämföra och uttrycka i siffror. Men innan något kan mätas måste det först upplevas. Varje observation börjar med en erfarenhet.
Det leder till en intressant tanke. Kvantitet kan ses som psykets sätt att beskriva kvalitet. Vi upplever först världen genom färger, ljud, former, känslor och relationer. Därefter skapar vi begrepp, enheter och matematiska modeller för att beskriva dessa upplevelser. Siffrorna är inte verkligheten. De är ett språk som hjälper oss att förstå vissa aspekter av den.
Under lång tid har mänskligheten rört sig mellan två olika sätt att förstå tillvaron. Den religiösa tidsåldern riktade uppmärksamheten mot människans inre värld, medvetandet, själen och de existentiella frågorna. Den vetenskapliga tidsåldern riktade uppmärksamheten mot den yttre världen, materien och det som kunde observeras och mätas.
Båda perspektiven har bidragit med viktiga insikter. Problemet uppstår först när det ena utesluter det andra.
Vetenskapen hjälper oss att förstå hur världen fungerar. Den beskriver relationer mellan fenomen med en imponerande noggrannhet. Men den säger mindre om själva upplevelsen av att finnas till. Den beskriver kartan, medan medvetandet är den som upplever landskapet.
Det är därför frågan om relationen mellan medvetande och materia blir allt viktigare. Om våra sinnen redan från början presenterar en inre modell av verkligheten, vad är då den verklighet som modellen representerar? Och om all vetenskap ytterst bygger på upplevelser, går det verkligen att skilja det mentala från det fysiska så tydligt som vi länge har gjort?
Det är fullt möjligt att mänsklighetens nästa stora steg inte handlar om att välja mellan vetenskap och medvetande, utan om att förstå att de beskriver samma verklighet från två olika perspektiv. Den ena utforskar mätbara relationer. Den andra utforskar den levda erfarenheten. Först när båda får finnas samtidigt börjar en mer komplett bild av verkligheten att träda fram.