När två människor kommer till parterapi är det lätt att tänka att det är två personer som sitter i rummet. Två individer med varsin historia, varsin upplevelse av relationen och varsin bild av vad som gått fel. Men egentligen är rummet betydligt mer befolkat än så. Där finns också alla de delar av oss som aktiveras i mötet med den andra. Barnet som längtar efter närhet. Barnet som är rädd för att bli övergivet. Den som vill vara fri. Den som vill bli omhändertagen. Föräldern som tar ansvar. Kritikern som bedömer. Den som anpassar sig. Den som protesterar. Den trygga vuxna som kan stå kvar och se både sig själv och den andra.
Ur det perspektivet blir en relation inte bara en relation mellan två människor. Den blir ett helt system av relationer mellan våra olika delpersonligheter och beteendemönster. En intressant fråga i parterapi blir därför: Vilka delar av er var det egentligen som blev förälskade i varandra?
Förälskelsen är ofta ett fascinerande möte. Någonting hos den andra väcker någonting i oss. Den fria delen i den ena kan locka fram den lekfulla delen i den andra. Den trygga och omhändertagande kan möta någon som längtat efter att äntligen få vila. Två nyfikna vuxna kan upptäcka världen tillsammans. Ett barn inom oss kan känna sig sett på ett sätt det inte gjort tidigare.
Det betyder inte att förälskelsen är falsk. Tvärtom. Men den visar inte nödvändigtvis hela oss. Den visar vilka delar som just då fick kontakt. Sedan händer något. Relationen ska bli vardag.
Andra delar behöver träda fram. Någon ska planera, ta ansvar, hantera ekonomi, barn, arbete, trötthet och motgångar. Den spontana älskaren får plötsligt sällskap av projektledaren. Den fria människan möter den ansvarstagande föräldern. Den som en gång upplevdes trygg kan börja uppfattas som kontrollerande. Den som var självständig och spännande kan börja kännas frånvarande. Det som från början attraherade kan till och med bli det som senare skapar konflikt.
Och efter många år kan ytterligare delar ha tagit över relationen. Kritikern talar med försvararen. Den övergivna talar med den undvikande. Kontrollanten jagar den som vill vara fri. Föräldern försöker uppfostra barnet. Två otrygga barn försöker få den andra att skapa den trygghet ingen av dem för tillfället kan skapa inom sig själv.
Plötsligt kan två människor som en gång var djupt förälskade uppleva att de knappt längre känner varandra. Det är här en kartläggning av relationen kan bli väldigt intressant.
Man kan förenklat tänka sig tre positioner inom oss: barnet, föräldern och den vuxna. Barnet bär våra behov, vår sårbarhet, vår spontanitet och våra tidiga erfarenheter. Föräldern bär regler, ansvar, omsorg, krav och föreställningar om hur saker borde vara. Den vuxna är den del som kan vara närvarande här och nu, se vad som faktiskt händer och agera medvetet istället för att automatiskt upprepa ett gammalt mönster.
Men även dessa delar har olika uttryck. Barnet kan vara tryggt, lekfullt, nyfiket och nära. Det kan också vara otryggt, rädd för övergivenhet, avvisande eller desperat efter bekräftelse. Den vuxna kan stå stadigt i sig själv och samtidigt vara öppen för den andra, men kan också förlora sin närvaro när gamla sår aktiveras.
Därför blir frågan inte bara hur kommunicerar ni? utan vem i dig kommunicerar just nu och vem i din partner försöker den delen få kontakt med?
När du blir arg för att din partner drar sig undan, är det den vuxna i dig som sätter en rimlig gräns eller barnet som upplever att någon håller på att lämna dig? När du försöker lösa din partners problem, är det kärleksfull omsorg eller en föräldradel som tagit över ansvaret? När du stänger av och går därifrån, är det ett medvetet behov av återhämtning eller en gammal strategi för att skydda dig från närhet? Och vad händer då i den andra?
Det går att börja rita relationen som en karta. Vilka delar möttes under förälskelsen? Vilka tog över när relationen blev vardag? Vilka skapade trygghet och gjorde att relationen höll? Vilka började senare hamna i konflikt? Vilka delar pratar nästan uteslutande med varandra idag? Och vilka delar har slutat få plats?
Där finns också en särskilt spännande fråga: Var tog de vägen som en gång blev förälskade?
De behöver inte vara borta.
De kan ha blivit begravda under år av ansvar, besvikelser, försvar och invanda roller. Den lekfulla delen finns fortfarande där men kommer aldrig fram när kritikern står på vakt. Den sensuella delen finns kvar men drar sig undan när relationen känns som en relation mellan förälder och barn. Den nyfikna vuxna som en gång ville upptäcka den andra har ersatts av någon som redan tror sig veta exakt vad den andra tänker, känner och kommer att göra.
Att hitta tillbaka betyder därför inte nödvändigtvis att försöka återskapa relationen som den såg ut i början. Det handlar snarare om att återupprätta kontakten mellan de delar som en gång kunde mötas.
Ibland upptäcker ett par då något oväntat. De personer som vill separera är inte nödvändigtvis samma personer som en gång blev förälskade. Det är andra delar av dem som har tagit över scenen.
Det betyder inte att alla relationer ska räddas. Ibland är separation det mest riktiga. Men innan man drar slutsatsen att kärleken är borta kan det vara värdefullt att undersöka vilka delar av oss som just nu har fått mandat att tala för hela relationen.
För när två människor säger ”vi fungerar inte längre” kan en ännu mer intressant fråga vara: Vilka av er fungerar inte längre tillsammans och vilka av er har inte fått träffas på väldigt länge?