Det finns en fråga som har följt människan genom hela historien. En fråga som filosofer, vetenskapsmän och mystiker har försökt besvara, men som fortfarande tycks undfly varje slutgiltigt svar: Vem är jag?
De flesta av oss svarar genom att beskriva det vi kan sätta ord på. Vi nämner vårt namn, vårt yrke, våra relationer, våra erfarenheter eller våra personlighetsdrag. Men om vi för en stund lämnar alla dessa beskrivningar och istället vänder uppmärksamheten mot vår egen direkta erfarenhet börjar något intressant att träda fram.
Tankarna är ständigt närvarande. De planerar, analyserar, minns, oroar sig och fantiserar. De förändras från ögonblick till ögonblick och innehållet är sällan detsamma särskilt länge. Ändå kan du lägga märke till dem. Du kan se en tanke uppstå och sedan försvinna. Om du kan observera dina tankar kan de rimligtvis inte vara hela den du är. De är något du upplever.
Samma sak gäller dina känslor. Glädje, sorg, rädsla, ilska, kärlek och längtan kommer och går genom livet. Ibland är de starka och färgar hela tillvaron, ibland är de nästan omärkliga. Vi säger ofta att vi är ledsna eller arga, men egentligen är det mer korrekt att säga att sorg eller ilska just nu upplevs. Även känslorna förändras, medan den som upplever dem finns kvar genom alla skiften.
Det gäller också kroppen. Vi talar om min kropp, mina händer och mitt hjärta. Redan språket antyder att kroppen är något vi har snarare än något vi är. Kroppen förändras genom hela livet. Den växer, åldras och byter ständigt ut sina celler. Ändå finns en känsla av kontinuitet. Trots att nästan allt har förändrats sedan barndomen finns fortfarande upplevelsen av att det är samma ”jag” som ser världen.
Det väcker en intressant fråga. Om tankarna förändras, känslorna förändras och kroppen förändras, vad är det då som består? Vad är det som har varit närvarande genom varje ögonblick av ditt liv?
Svaret finns i själva erfarenheten. Du är inte innehållet i dina upplevelser, utan det faktum att de upplevs. Det finns alltid något som vet att en tanke tänks, att en känsla känns och att kroppen rör sig. Detta kan inte själv bli ett objekt bland andra objekt, eftersom det är ur detta perspektiv som hela världen framträder.
Det är därför många filosofiska och andliga traditioner pekar mot samma insikt. Vårt djupaste jag är inte våra tankar, våra känslor eller vår kropp. Det är själva medvetandet. Eller ännu enklare uttryckt: själva upplevelsen.
När vi identifierar oss med tankarna blir vi lätt fångade i deras berättelser. När vi identifierar oss med känslorna kastas vi mellan hopp och förtvivlan. När vi identifierar oss enbart med kroppen blir varje förändring ett hot mot vår identitet. Men när vi istället vilar i den som upplever får tankarna komma och gå, känslorna röra sig fritt och kroppen förändras utan att vår djupaste känsla av att vara rubbas.
Det är därför frågan ”Vem är jag?” inte i första hand ska besvaras med fler tankar. Den ska upplevas. För när allt det som förändras får träda åt sidan finns fortfarande något kvar. Något stilla, närvarande och självklart. Det är det som ser genom dina ögon just nu, det som har funnits där i varje ögonblick av ditt liv och det som gör varje erfarenhet möjlig.
Du är inte dina tankar. Du upplever dem. Du är inte dina känslor. Du upplever dem. Du är inte din kropp. Du lever genom den och erfar världen med dess hjälp.
Du är upplevelsen själv.