Människan har i alla tider försökt förstå sig själv. Vi har sökt svar i religion, filosofi, vetenskap och psykologi. Vi har studerat kroppen, tankarna, känslorna och beteendena i hopp om att förstå vilka vi är. Men det finns ett annat sätt att närma sig frågan.
Istället för att se människan som ett objekt med olika egenskaper går det att betrakta människan som ett mönster. Ett levande uttryck för olika krafter, behov och möjligheter som tillsammans formar ett unikt sätt att vara i världen.
I många traditioner beskrivs människans utveckling som en rörelse genom olika nivåer av erfarenhet. Dessa nivåer har ofta symboliserats genom chakrasystemet. Oavsett om man ser chakran som energicentra eller som symboliska bilder erbjuder de en fascinerande karta över de teman som återkommer i människans liv.
Längst ned finns frågan om existens. Behovet av trygghet, tillhörighet och stabilitet. Här handlar livet om att slå rot, finna en plats och känna att marken bär. Utan denna grund blir allt annat osäkert.
Därifrån växer nästa dimension fram. Livet vill inte bara överleva. Det vill röra sig, känna, skapa och relatera. Kreativitet, lust och relationer blir uttryck för samma grundläggande drivkraft. Livet börjar utforska sina egna möjligheter.
Sedan träder individen fram tydligare. Viljan att påverka, välja riktning och forma sitt eget liv blir starkare. Här utvecklas känslan av ett eget centrum. En förmåga att stå på egna ben och uttrycka sin egen kraft.
Men människan stannar inte där. Förr eller senare väcks också behovet av förbindelse. Insikten att livet inte enbart handlar om det egna jaget utan om relationen till andra människor och till världen som helhet. Medkänsla, kärlek och omsorg blir inte bara känslor utan uttryck för en djupare förståelse av sammanhang.
Därefter uppstår behovet att ge form åt det som finns inom oss. Att tala, skapa, skriva, måla eller på annat sätt låta det inre bli synligt. Det som tidigare varit en känsla eller intuition söker nu ett språk.
När blicken fortsätter att fördjupas börjar mönster framträda. Samband som tidigare varit dolda blir synliga. Livet uppfattas inte längre som en samling isolerade händelser utan som en väv av relationer där olika delar påverkar och speglar varandra. Det som tidigare såg slumpmässigt ut börjar visa en underliggande struktur.
Till slut uppstår frågan om helheten. Om medvetandet. Om verklighetens natur. Om människans plats i ett större sammanhang. Perspektivet vidgas bortom den egna personen och riktas mot det som omfattar allt.
Det intressanta är att dessa nivåer inte behöver förstås som separata steg på en stege. De kan ses som olika dimensioner av samma mönster. Precis som en mandala består av flera delar som tillsammans bildar en helhet, består människans liv av flera lager som samverkar samtidigt.
När någon känner sig vilsen handlar det ofta inte om att något saknas. Det handlar om att mönstret tillfälligt tappat sin balans. En del av helheten har fått för mycket eller för lite utrymme. Livet söker då åter en ny ordning.
Ur det perspektivet blir människans utveckling inte en resa mot att bli någon annan. Den blir en process där det egna mönstret gradvis träder fram med större tydlighet. Livet försöker hela tiden uttrycka sig genom den form det fått.
Frågan blir då inte vem man borde vara.
Frågan blir vilket mönster som redan finns där och väntar på att bli fullt synligt.
Kanske är det därför sökandet efter mening aldrig riktigt handlar om att lägga till något nytt. Det handlar om att upptäcka den ordning som redan finns närvarande under ytan.
Vi är inte separata ting som rör oss genom världen.
Vi är mönster genom vilka världen lär känna sig själv.