Kärlek är som en spegel mot vårt innersta. I mötet med den andra får vi en glimt av en större version av oss själva – inte för att vi blir någon annan, utan för att vi tillåts se det vi tidigare saknade och nu får uppleva. I kärleken kan vi ana vem vi skulle kunna ha varit om alla pusselbitar redan fanns på plats.
När vi förenas med en annan människa uppstår en känsla av helhet. Det är som att de tomrum vi bar på fylls, inte för att vi var ofullständiga, utan för att vi genom kärleken får kontakt med de delar av oss själva som legat dolda. Värmen, närheten, passionen eller tryggheten – det vi längtade efter blir levande i relationen.
Kärlek är därför inte bara att älska den andre, utan också att upptäcka mer av sig själv. Det är en upplevelse av att helheten finns – här och nu – och att vi i varandras närvaro påminns om det vi alltid burit inom oss, men som blir synligt först när vi delar det.
Kärlek är att uppleva en glimt av vem du skulle kunna ha varit om du hade vad du saknade som du fann i din kärlek.