Vi människor rör oss hela tiden mellan fyra grundläggande sätt att möta livet: att göra, tänka, känna och vara. Alla fyra behövs. Vi behöver tänka för att förstå och orientera oss, känna för att veta vad som är viktigt för oss, göra för att påverka vår verklighet och vara för att faktiskt uppleva den. Frågan är därför inte vilket av dessa tillstånd som är bäst, utan var vi tillbringar mest tid och framför allt vad som händer när vi stannar för länge på samma plats.
Görandet är vår förmåga att omsätta vilja och intention i handling. I balans finns där energi, riktning och skaparkraft. Jag gör det som behöver göras och det jag vill göra, men jag kan också sluta när det är färdigt. När görandet går för långt förändras det. Jag gör blir jag måste göra. Något behöver hela tiden ordnas, lösas, förbättras eller kontrolleras. Vila blir bara en paus mellan två uppgifter och känslan av att vara färdig infinner sig aldrig riktigt. Då har görandet övergått i stress.
På samma sätt är tänkandet en fantastisk mänsklig förmåga. Genom tanken kan vi förstå samband, analysera, planera och skapa mening. Men när vi fastnar där blir analys till överanalys och reflektion till ältande. Vi försöker tänka oss fram till en trygghet eller visshet som tänkandet aldrig kan ge oss. Tänkandet kan också bli ett sätt att slippa känna. Istället för att vara ledsna analyserar vi varför vi är ledsna. Istället för att uppleva rädsla försöker vi förstå den. Istället för att känna vår längtan skapar vi teorier om varifrån den kommer. Vi kan förstå våra känslor mycket väl utan att egentligen ha känt dem. Tanken har då gått från att vara ett redskap för upplevelsen till att bli ett sätt att hålla upplevelsen på avstånd.
Kännandet är i sin balanserade form vår kontakt med det som händer inom oss. Glädje, sorg, rädsla, längtan, kärlek och ilska berättar något om våra behov, gränser och relationer. Att känna mycket är inte detsamma som att känna för mycket. Problemet uppstår när vi inte längre kan röra oss ur känslan. Vi känner inte längre sorg utan befinner oss inne i sorgen. Vi känner inte rädsla utan börjar tolka hela verkligheten genom den. Vi kan också börja känna åt andra, känna in deras behov, deras besvikelse, deras oro och deras möjliga reaktioner tills det blir svårt att avgöra vad som faktiskt tillhör mig och vad som tillhör någon annan. Känslighet har då övergått i överkännande.
Och så finns varandet. Det är lätt att föreställa sig varandet som motsatsen till görandet, som om den som är närvarande måste sitta stilla, meditera eller inte prestera. Men varande är inte passivitet. Jag kan springa och vara. Jag kan arbeta och vara. Jag kan laga mat, skriva, skapa, prata med någon eller lösa ett svårt problem och samtidigt vara fullständigt närvarande. Varandet handlar mindre om vad jag gör och mer om varifrån jag gör det. På samma sätt kan jag ligga stilla på en soffa utan att egentligen vara närvarande alls. Jag kan befinna mig helt i tanken, oron, telefonen eller flykten. Passivitet och harmoni är därför inte samma sak.
Det intressanta är att dessa fyra delar egentligen inte konkurrerar med varandra. De behöver varandra. Jag känner vad som händer i mig. Jag tänker för att förstå det. Jag gör det som behöver göras. Och jag är närvarande medan allt detta pågår. Problemet börjar när en förmåga tar över och försöker göra de andra delarnas arbete. Jag tänker när jag egentligen behöver känna. Jag känner och känner när jag egentligen behöver agera. Jag gör och ordnar när det egentligen inte finns någonting mer att lösa. Jag blir passiv och kallar det acceptans när situationen egentligen kräver ett val.
Därför blir frågan Var tillbringar jag mest tid? så intressant. Inte var jag tycker att jag borde vara, utan var jag faktiskt befinner mig under en vanlig dag. Hur mycket tid tillbringar jag i mitt huvud? Hur mycket befinner jag mig i känslorna? Hur mycket av min energi går åt till att göra, lösa, prestera och ordna? Hur ofta är jag helt enkelt närvarande i det som redan händer?
Men det finns ytterligare en fråga som är ännu viktigare: När jag befinner mig där, befinner jag mig där balanserat? För det är fullt möjligt att tillbringa mycket tid i görandet utan att vara stressad, att vara en djupt kännande människa utan att drunkna i sina känslor och att vara analytisk utan att överanalysera. På samma sätt kan det som utifrån ser ut som ett lugnt varande egentligen vara passivitet, undvikande eller rädsla för att agera.
Balans betyder därför inte att vi ska fördela livet i fyra lika stora delar. Det betyder att vi har tillgång till alla fyra och kan röra oss mellan dem. Att tänka när något behöver förstås, känna när något behöver kännas, göra när något behöver göras och vara när ingenting behöver förändras. Det handlar om att upptäcka när vi har fastnat och när vi försöker lösa ett tillstånd genom att fly in i ett annat.
För mitt i allt detta finns ytterligare något. Något som kan observera både tanken, känslan, handlingen och varandet. Den del av oss som kan upptäcka: nu överanalyserar jag. Nu stressar jag omkring och gör sådant jag tror att jag måste göra. Nu håller jag på att drunkna i en känsla. Nu sitter jag stilla, men jag är inte närvarande.
Och redan i det ögonblicket har något förändrats. För den som kan se sitt mönster är inte längre helt fångad i det.
Det är därför frågan inte behöver vara: Hur blir jag bättre på att vara?
Den kan vara betydligt enklare: Var är jag just nu? Och är jag här på ett sätt som tjänar mig?