Vi människor har ett grundläggande behov av att bli älskade, sedda och accepterade för dem vi är. Ändå finns det människor som ägnar stora delar av sina liv åt att längta efter kärlek, men som får svårt att ta emot den när den faktiskt finns där. De söker närhet, men drar sig undan när någon kommer för nära. De längtar efter att bli sedda, men känner sig obekväma när någon verkligen ser dem.
Hur kan något vi längtar så starkt efter samtidigt kännas så hotfullt?
Svaret finns ofta i våra tidigaste erfarenheter av kärlek och anknytning. Som barn är vi helt beroende av våra föräldrars omsorg. Vi behöver inte bara mat, skydd och fysisk närhet, utan också känslan av att vara betydelsefulla, accepterade och älskade. Genom samspelet med våra föräldrar utvecklar vi gradvis en föreställning om vad kärlek är, hur den fungerar och vad som krävs för att få den.
För ett barn som växer upp med känslomässigt tillgängliga och lyhörda föräldrar finns goda förutsättningar att utveckla en grundläggande tillit till att kärlek och närhet är något tryggt. Men för barnet som möts av avvisande, kritik, oförutsägbarhet eller känslomässig frånvaro kan kärleken få en helt annan innebörd.
Barnet lär sig att kärlek är något som måste förtjänas. Att det behöver vara duktigt, anpassningsbart, självständigt eller till lags för att bli accepterat. Det lär sig att egna behov kan vara besvärliga och att sårbarhet innebär en risk att bli avvisad.
Och eftersom barnet är beroende av sina föräldrar kan det inte välja bort relationen. Det anpassar sig i stället till de villkor som gäller.
Med tiden blir dessa anpassningar en del av barnets självbild. Det utvecklar inte bara föreställningar om hur andra människor fungerar, utan också om sitt eget värde och sin rätt att bli älskad.
Det lilla barnet lär sig inte bara hur det ska få kärlek. Det lär sig också vilken sorts kärlek det kan förvänta sig.
När barnet sedan blir vuxet följer dessa erfarenheter med in i nya relationer. Den som har lärt sig att kärlek måste förtjänas kan fortsätta att kämpa för den, även när ingen längre kräver det. Den som har lärt sig att närhet innebär risk kan känna en stark längtan efter intimitet, men samtidigt uppleva obehag när någon kommer nära.
Det är här en av våra mest smärtsamma psykologiska paradoxer uppstår.
Vi kan längta efter att bli älskade utan villkor, men samtidigt sakna förmågan att känna oss trygga i just den kärleken.
En människa som hela livet har behövt prestera för att känna sig värdefull kan ha svårt att förstå varför någon skulle älska henne utan att hon gör någonting särskilt. Hon kan börja ifrågasätta den andres känslor, leta efter dolda förväntningar eller känna ett behov av att ständigt ge något tillbaka.
Den som har vuxit upp med känslomässig distans kan uppleva en tillgänglig och kärleksfull partner som överväldigande. Närheten väcker en sårbarhet som personen under lång tid har lärt sig att skydda sig från. Det blir tryggare att hålla ett visst avstånd, även om avståndet samtidigt skapar ensamhet.
Och den som har erfarenhet av oförutsägbar kärlek kan känna sig mer hemma i relationer där närhet och avstånd ständigt växlar. Osäkerheten är smärtsam, men bekant. Den stabila kärleken kan däremot kännas främmande, ibland till och med misstänkt.
Vi kan bli så vana vid att kämpa för kärlek att vi inte längre vet hur vi ska ta emot den när vi slipper kämpa.
Inom psykosyntesen kan vi förstå detta genom våra delpersonligheter. Den duktiga försöker förtjäna kärlek genom prestation. Den anpassningsbara försöker undvika avvisande genom att sätta andras behov före sina egna. Den självständiga skyddar sig genom att inte behöva någon, medan den kontrollerande försöker skapa trygghet genom att förutse och hantera alla tänkbara hot mot relationen.
Alla dessa delar har utvecklats med en skyddande funktion. De försöker förhindra att det lilla barnet inom oss återigen ska behöva uppleva känslan av att inte vara älskat, önskat eller tillräckligt.
Men samma försvar som en gång skyddade oss från smärta kan också hindra oss från att uppleva den närhet vi längtar efter.
Den som aldrig visar sin sårbarhet riskerar att aldrig känna sig fullt ut förstådd. Den som alltid anpassar sig riskerar att bli älskad för den person hon visar upp, samtidigt som hennes verkliga behov förblir osynliga. Den som ständigt söker bekräftelse kan få svårt att känna sig älskad, eftersom bekräftelsen aldrig riktigt når fram till den del av henne som tvivlar på sitt värde.
Vi kan alltså befinna oss i en kärleksfull relation och ändå känna oss ensamma.
Inte nödvändigtvis för att kärleken saknas, utan för att våra gamla försvar gör det svårt att släppa in den.
Det är också därför det inte alltid räcker att möta en människa som älskar oss. Vi behöver gradvis utveckla vår egen förmåga att ta emot kärleken. Att våga tro på att den finns där, även när vi inte presterar, anpassar oss eller gör oss förtjänta av den.
Det innebär att vi behöver börja ifrågasätta de gamla föreställningar som formades under vår uppväxt. Är jag verkligen bara värdefull när jag är duktig? Måste jag alltid vara stark för att vara älskad? Är mina behov en belastning för andra? Kommer människor att överge mig om jag visar vem jag faktiskt är?
Det är frågor som inte enbart kan besvaras intellektuellt. Vi behöver också få nya känslomässiga erfarenheter som gradvis förändrar vår bild av oss själva och våra relationer.
Vi behöver erfara att någon kan bli besviken på oss utan att kärleken försvinner. Att vi kan uttrycka våra behov utan att bli avvisade. Att vi kan visa svaghet utan att förlora vårt värde. Att vi kan vara oss själva och ändå få stanna kvar i relationen.
Men framför allt behöver vi förändra vårt eget sätt att möta den sårbara delen inom oss.
För om vi fortsätter att kritisera, avvisa och överge oss själva kommer andras kärlek ofta att ha svårt att nå hela vägen fram. Vi behöver börja ge det lilla barnet inom oss något av det som det en gång saknade: förståelse, acceptans och omsorg utan krav på prestation.
Det handlar inte om att bli fullständigt självförsörjande på kärlek eller att sluta behöva andra människor. Vi är relationella varelser och vårt behov av närhet försvinner inte för att vi utvecklar en tryggare relation till oss själva. Men vi kan börja skilja mellan att längta efter kärlek och att vara beroende av att ständigt få vårt värde bekräftat genom den.
Verklig närhet blir möjlig när vi inte längre behöver förtjäna vår plats i relationen genom att överge oss själva.
Och när vi gradvis börjar känna att vi har ett värde oberoende av vad vi presterar, hur mycket vi anpassar oss eller hur väl vi uppfyller andras förväntningar, förändras också vår förmåga att ta emot kärlek.
Vi behöver inte längre misstänkliggöra den, kontrollera den eller kämpa för att behålla den till varje pris. Vi kan börja låta den finnas där.
För det lilla barnet inom oss lärde sig en gång att kärlek var förenad med villkor. Men den vuxna människan har möjlighet att utveckla en annan erfarenhet.
Att vi inte behöver bli någon annan för att vara värda att älskas. Att vi inte behöver förtjäna kärlek genom att förneka våra egna behov. Och att den djupaste närheten inte uppstår när vi lyckas vara allt det andra människor önskar, utan när vi vågar vara dem vi faktiskt är.
