Vi har alla en fysisk kropp som föds, växer, mognar och åldras. Den följer tidens linjära rörelse. Vi är först barn, sedan tonåringar och så småningom vuxna. Men parallellt med vår fysiska kropp har vi också något vi skulle kunna kalla en psykisk kropp. Och till skillnad från den fysiska kroppen lämnar den psykiska inte sina tidigare åldrar bakom sig. De finns kvar inom oss, samtidigt.
Inom oss lever fortfarande det lilla barnet vi en gång var. Den sårbara, beroende delen av oss som behövde kärlek, trygghet och omsorg för att överleva. Ett barn som tidigt lärde sig att anpassa sig till sin omgivning, framför allt till sina föräldrar. Som försökte förstå vad som krävdes för att bli älskat, accepterat och omhändertaget. För vissa innebar det att vara duktiga, tysta, självständiga eller till lags. Andra lärde sig att inte visa ilska, sorg eller rädsla. Inte för att känslorna försvann, utan för att de inte fick plats.
Parallellt med detta barn växte också rebellen fram. Tonåringen som ville frigöra sig, protestera, sätta gränser och hitta sin egen identitet. Och så småningom utvecklades vårt vuxna jag, den del av oss som ska navigera livet, fatta beslut, ta ansvar och förhålla sig till verkligheten.
Men det märkliga är att ingen av dessa delar egentligen försvinner. De lever vidare inom oss och för en ständig, ofta omedveten, dialog med varandra. Ibland samarbetar de. Ibland står de i direkt konflikt.
Tänk dig att det lilla barnet inom dig känner sig ensamt, rädd eller övergivet. Det längtar efter att bli sett, tröstat och förstått. Men ditt vuxna jag har inte tid. Det säger åt dig att skärpa dig, sluta vara så känslig, rycka upp dig och gå vidare. Du förstår inte varför du plötsligt känner ett obehag i kroppen. En oro som inte riktigt går att förklara. En ångest som tycks komma från ingenstans.
Ångest kan vara uttrycket för just en sådan inre konflikt. Det lilla barnet inom dig försöker göra sig hört, samtidigt som ditt vuxna jag vägrar lyssna. Det är inte alltid omvärlden som skapar vår ångest. Ibland uppstår den i vårt eget sätt att förhålla oss till oss själva.
Det finns ytterligare en dimension som gör detta särskilt intressant. Vårt vuxna jag är nämligen inte så självständigt format som vi gärna tror. Mycket av den inre röst som styr oss har vi övertagit från de människor som en gång var viktigast för oss. Oftast våra föräldrar. Deras sätt att tala till oss, bemöta våra känslor och värdera våra behov har med tiden blivit en del av vårt eget psyke.
Om du som liten fick höra att du skulle sluta gråta, bita ihop eller inte vara så besvärlig, finns risken att du som vuxen fortsätter att säga precis samma saker till dig själv. Om dina känslor inte blev tagna på allvar kan du ha lärt dig att inte heller själv ta dem på allvar. Om dina behov ständigt fick stå tillbaka för andras kan du i dag vara den som systematiskt åsidosätter dem.
Och det är här något både sorgligt och fascinerande sker. Du fortsätter att behandla det lilla barnet inom dig på samma sätt som det en gång blev behandlat.
Du blir den vuxna som inte lyssnar. Den som avfärdar, kritiserar eller överger. Inte för att du vill dig själv illa, utan för att det är så du har lärt dig att en vuxen förhåller sig till ett barn. Du har gjort dina föräldrars röster till dina egna.
Och det lilla barnet blir återigen överkört. Men den här gången av dig själv.
Det är också en möjlig förklaring till varför vi kan känna oss så märkligt ensamma, trots att vi har människor omkring oss. Varför vi kan vara framgångsrika, kompetenta och välfungerande vuxna och ändå bära på en diffus känsla av otillräcklighet, tomhet eller ångest. Vi har blivit skickliga på att hantera livet, men inte nödvändigtvis på att ta hand om oss själva.
Det betyder förstås inte att all ångest har sitt ursprung i ett ohört inre barn. Men det är ett perspektiv som kan hjälpa oss att förstå en del av det som sker inom oss.
För det finns också något hoppfullt i detta. Till skillnad från när vi faktiskt var små är vi inte längre helt beroende av att någon annan ska se oss. Vi har i dag möjlighet att utveckla en annan vuxen röst inom oss. En som inte automatiskt upprepar det vi en gång fick höra. En som stannar upp, lyssnar och försöker förstå.
Vi kan börja möta vårt lilla jag med den omsorg, nyfikenhet och respekt som det inte fick. Inte genom att låta barnet styra våra vuxna liv, utan genom att erkänna att dess känslor och behov fortfarande är en del av oss.
Verklig mognad handlar därför inte bara om att bli vuxen, utan också om att lära sig vara den vuxna som vårt lilla jag en gång behövde.
Så nästa gång du känner en oförklarlig oro, en sorg eller en ångest som du helst vill trycka undan, pröva att stanna upp. I stället för att fråga dig själv varför du inte kan skärpa dig, fråga vem inom dig som försöker bli hörd.
Och ännu viktigare: Vems röst är det egentligen som svarar?
För ibland är det inte världen som överger oss längre. Det är vi själva som fortsätter att göra det.
När vi blir medvetna om att den kritiska, avvisande rösten inom oss inte nödvändigtvis är vår egen, utan ett arv från hur vi en gång blev bemötta, kan vi börja frigöra oss från den. Vi kan sluta upprepa det som gjorde oss illa och i stället utveckla ett nytt sätt att möta oss själva. Ett sätt där vi inte längre överger det lilla barnet inom oss, utan äntligen börjar lyssna på det.
