Vi kan betrakta människan utifrån fyra grundläggande sätt att möta livet: vi tänker, känner, gör och är. Vi kan också observera var vi själva tenderar att tillbringa mest tid. Jag kan upptäcka att jag överanalyserar, att jag går upp i mina känslor, att jag ständigt gör eller att jag faktiskt befinner mig närvarande i det som sker. Men i samma ögonblick som jag börjar observera detta uppstår en betydligt djupare fråga. Vem är det egentligen som ser allt detta?
Om jag kan observera mina tankar kan jag fråga mig om jag verkligen är samma sak som mina tankar. En tanke dyker upp, finns där en stund och försvinner. En annan tar dess plats. Vissa tankar tror jag på, andra avfärdar jag och ytterligare andra kan jag bara betrakta när de passerar. Jag kan till och med tänka på mitt eget tänkande och upptäcka att jag fastnat i det. Det finns alltså tanken, men det finns också något som är medvetet om att tanken finns.
Samma sak gäller känslorna. Jag kan känna sorg och samtidigt veta att jag är ledsen. Jag kan känna rädsla och lägga märke till rädslan. Jag kan bli arg och mitt i ilskan plötsligt upptäcka att jag är arg. Känslan kan vara oerhört stark, men det finns fortfarande en möjlighet att observera att den pågår. Även känslorna förändras hela tiden. De kommer, intensifieras och avtar, medan upplevelsen av att vara den som upplever tycks finnas kvar genom förändringen.
Även görandet går att observera. Jag kan plötsligt se att jag skyndar mig, försöker kontrollera, löser, ordnar och tar ansvar. I samma ögonblick som jag upptäcker det uppstår ett litet mellanrum mellan mig och mitt beteende. Jag gör fortfarande, men jag ser också mig själv göra. Jag tänker och vet att jag tänker. Jag känner och vet att jag känner. Jag gör och vet att jag gör. Så vem är den som vet?
Här närmar vi oss en av de äldsta frågorna inom filosofi, psykologi, religion och medvetandeforskning. Vad är egentligen medvetandet? Vetenskapen kan beskriva mycket av det som händer i hjärnan när vi tänker, känner, minns, fattar beslut och riktar vår uppmärksamhet. Ändå återstår den märkliga subjektiva erfarenheten av att allt detta upplevs från insidan. Det finns inte bara processer. Det finns en upplevelse av processerna. Det finns något som det är att vara jag.
Det betyder inte att förmågan att observera våra tankar bevisar att det finns ett separat medvetande frikopplat från hjärnan. Där behöver vi skilja mellan vad vi vet och vad vi fortfarande försöker förstå. Men oavsett vilken förklaring vi slutligen landar i kvarstår själva erfarenheten: jag upplever.
När jag börjar undersöka vem detta jag är blir gränserna snabbt mindre självklara. Jag kan knappast vara en enskild tanke eftersom mina tankar hela tiden förändras. Jag kan inte vara en enskild känsla eftersom även känslorna kommer och går. Mina beteenden förändras, min självbild förändras, mina roller förändras och min kropp förändras. Till och med berättelsen om vem jag är förändras när jag förstår mitt liv på nya sätt. Barnet jag en gång var, tonåringen, den unga vuxna och människan jag är idag skiljer sig åt på nästan alla tänkbara sätt och ändå finns en självklar upplevelse av att alla dessa personer är jag. Någonting tycks skapa kontinuitet genom förändringen.
Språket avslöjar något intressant här. Vi säger att jag har en kropp, jag har tankar och jag har känslor. Nästan omärkligt placerar språket ett jag bakom det som upplevs. Men när vi försöker hitta detta jag blir det märkligt svårfångat. Jag kan observera min kropp, mina tankar, mina känslor och mina beteendemönster. Jag kan observera min personlighet och min självbild. Jag kan till och med observera min föreställning om vem jag tror att jag är. Varje gång jag hittar något som jag vill kalla mig själv upptäcker jag att även detta går att betrakta.
Så vem är observatören?
Här blir frågan nästan cirkulär. Så fort jag säger att jag är min personlighet kan jag observera personligheten. Säger jag att jag är mitt medvetande uppstår nästa fråga: vad är då medvetandet? Vi verkar söka efter medvetandet som om det vore ännu ett objekt bland alla andra objekt, som om vi genom att vända blicken tillräckligt långt inåt till slut skulle hitta den lilla punkt där jag sitter och betraktar världen. Men tänk om själva problemet ligger i att vi försöker göra den som upplever till ytterligare något som kan upplevas?
Ögat kan se nästan allt framför sig men kan inte se sig självt utan en spegel. På liknande sätt kan medvetandet uppleva tankar, känslor, kropp och omvärld, medan själva upplevandet är svårare att göra till ett objekt. Medvetandet skulle då inte bara vara ytterligare en sak som finns i upplevelsen, utan själva förutsättningen för att någonting över huvud taget ska kunna upplevas.
Då förändras också frågan om var vi tillbringar vår tid. Om jag säger att jag befinner mig för mycket i tänkandet finns det uppenbarligen något i mig som kan upptäcka detta. När jag ser att jag håller på att drunkna i en känsla finns plötsligt både känslan och medvetenheten om känslan. När jag upptäcker mitt ständiga görande finns både handlingen och medvetenheten om handlingen. Redan i det ögonblicket har något förändrats. Jag är inte längre fullständigt identifierad med det som pågår.
Det är möjligt att det är just där en del av vår frihet finns. Inte i att sluta tänka, sluta känna eller sluta göra, utan i att upptäcka att tanken, känslan och handlingen är innehåll i upplevelsen och inte nödvändigtvis hela den som upplever. Då kan också korset mellan tänkande, kännande, görande och varande få ytterligare en dimension. Tänkandet kan finnas ovanför, kännandet nedanför, görandet åt ena sidan och varandet åt den andra, men i själva korspunkten finns något som inte behöver konkurrera med de andra om vår tid. Där finns medvetenheten som kan observera dem alla.
Från den punkten kan jag lägga märke till att nu tänker jag, nu känner jag, nu gör jag och nu är jag stilla. Jag behöver inte omedelbart förändra någonting. Jag kan först se vad som pågår. Och just denna förmåga att se skapar ett mellanrum där jag inte längre bara reagerar automatiskt. Där kan ett val uppstå.
Frågan om balans mellan att tänka, känna, göra och vara leder därför till en mycket större fråga än hur vi fördelar vår tid. Den leder tillbaka till frågan om vem det egentligen är som lever vårt liv. Om tankarna är något du kan observera, känslorna något du kan känna, kroppen något du kan uppleva och handlingarna något du kan betrakta, vem är då du?
Vetenskapen har inget slutgiltigt svar på vad medvetandet ytterst är. Filosofin har brottats med frågan i tusentals år och olika religiösa och kontemplativa traditioner har använt ord som själen, vittnet, varandet och det rena medvetandet. Vi behöver inte bestämma oss för något av dessa svar för att själva undersöka frågan. Det räcker att stanna upp och lägga märke till vad som faktiskt sker.
En tanke kommer och du märker den. En känsla rör sig genom kroppen och du märker den. Ett ljud uppstår omkring dig och du märker det. Du känner kroppen där du sitter och du märker även det. Sedan kan du ställa frågan: Vad är det som märker?
Försök inte svara för snabbt. För i samma ögonblick som du börjar formulera svaret har du återvänt till tanken. Stanna istället en kort stund i själva erfarenheten av att uppleva. Inte i det du tänker. Inte i det du känner. Inte i det du gör. Utan i det märkliga och självklara faktum att allt detta upplevs.
Och där öppnar sig frågan som människan har försökt besvara så länge hon har kunnat reflektera över sin egen existens:
Vem är jag?