Krig är en sammandragning.
En masspsykos som smalnar av människans blick, tills hon inte längre ser sin broder, sin syster, sitt eget barn i den andre.
Ledare som själva krympt i hjärtat viskar om fiender och hot, och i den rösten dras massorna samman, hårdnar, förlorar sig i mörkret.
Och barn skickas ut för att dö – inte för livet, utan för döden.
Men tänk om allt kunde släppas.
Om varje människa, i samma andetag, vände sig mot expansion.
Om hjärtat vidgades istället för att slutas, om handen sträcktes ut istället för att knytas.
På en sekund skulle världen vara en annan.
Kriget skulle upphöra som en skugga i morgonljuset.
Människor skulle ta varandra i händerna och minnas varför vi är här: att bygga, att leva, att älska.
Varje stupad soldat har en mor.
I hennes kropp har han burits, i hennes blod har han formats, i hennes smärta har han fötts till världen.
Inget barn föds för att dö i främmande jord, utan för att växa i livets rikedom.
Och ändå fortsätter vi att glömma.
Men glömskan kan upphöra.
Ledarna som sammandrar kan mötas med en mild beröring, en klapp på kinden som avväpnar deras hårdhet.
Vi kan vända oss bort från deras rop och istället lyssna till den stilla rösten inom oss – kärlekens, vänlighetens, ödmjukhetens röst.
Där börjar freden. Inte i förhandlingar, inte i traktat, utan i hjärtats enkla val att expandera.
Och om vi alla, i samma sekund, gjorde det valet –
om vi alla släppte rädslan och gick in i expansion –
skulle världen andas ut.
Döden skulle inte längre vara en herre över oss.
Livet skulle återigen vara vårt gemensamma språk.