Ingen människa föds med en färdig bild av vad kärlek är. Den bilden formas långsamt genom de relationer vi har till våra viktigaste omsorgspersoner. Det är där vi lär oss vad vi kan förvänta oss av andra människor, vad vi behöver göra för att bli sedda och hur trygg eller otrygg världen är.
När ett barn möts av en vuxen som konsekvent vänder sig bort, känslomässigt eller fysiskt, lär sig barnet något mycket viktigt. Det lär sig att behov inte leder till närhet. Tröst uteblir, kontakt blir osäker och barnet börjar successivt stänga av sina egna känslor och behov. Inte för att de försvinner, utan för att de inte tycks göra någon skillnad. Detta blir grunden för ett undvikande anknytningsmönster. Som vuxen kan det visa sig genom ett starkt behov av självständighet, svårigheter att be om hjälp och en känsla av att närhet lätt blir kravfylld eller kvävande.
Ett annat mönster uppstår när den vuxne ibland finns där och ibland inte. Ibland möts barnet av värme och närhet, ibland av avstånd eller oförutsägbarhet. För barnet blir världen omöjlig att förutsäga. Eftersom närheten kommer ibland lär sig barnet att det lönar sig att fortsätta söka kontakt. Om det bara försöker lite mer, väntar lite längre eller anpassar sig ännu mer så kommer belöningen till slut. Psykologiskt kallas detta intermittent förstärkning, samma princip som gör att spelautomater är så svåra att lämna. Just osäkerheten gör att vi fortsätter investera.
När detta blir ett anknytningsmönster utvecklas ofta en ambivalent anknytning. Som vuxen kan personen längta intensivt efter närhet samtidigt som rädslan för att bli övergiven ständigt finns närvarande. Relationer blir lätta att fastna i eftersom hoppet om att den andra ska förändras lever kvar, även när relationen orsakar lidande. Varje liten stund av värme blir ett bevis på att det nog går att få den kärlek man längtar efter.
Det intressanta är att dessa mönster sällan handlar om medvetna val. De formas långt innan vi kan resonera kring dem. Nervsystemet lär sig vad som verkar fungera och fortsätter sedan att använda samma strategi i vuxenlivet. Den som lärde sig att stänga av sina behov fortsätter ofta att göra det. Den som lärde sig att kämpa för kärlek fortsätter ofta att kämpa, även när kampen aldrig leder fram.
Det innebär också att vi ofta misstar det välbekanta för det trygga. Vi dras inte enbart till människor som behandlar oss väl. Vi dras också till människor som aktiverar de mönster vårt nervsystem redan känner igen. Det kan göra att samma relationsdynamik upprepas om och om igen, trots att vi innerst inne längtar efter något helt annat.
Den goda nyheten är att anknytning inte är ett livstidsstraff. Våra tidiga erfarenheter formar oss, men de definierar oss inte. Genom medvetenhet, nya relationella erfarenheter och en djupare förståelse för våra egna reaktioner kan nervsystemet gradvis lära sig något nytt. Det som en gång var en överlevnadsstrategi behöver inte vara den strategi som styr resten av livet.
Den största förändringen sker ofta när vi börjar inse att våra reaktioner inte alltid handlar om den människa som står framför oss. De handlar lika mycket om den historia vårt nervsystem bär med sig. Först när vi ser det blir det möjligt att skilja det förflutna från nuet. Där börjar friheten. Inte genom att förneka våra mönster, utan genom att förstå dem och långsamt skapa nya erfarenheter av trygghet, närhet och kärlek.