Kvantfysiken har gett oss ett av de mest förbryllande fenomenen vi känner till. Det kallas entanglement och beskriver hur två partiklar kan uppträda som om de fortfarande hör ihop, även när de befinner sig långt ifrån varandra. När den ena mäts verkar den andra omedelbart ”veta” resultatet, trots att inget tycks ha färdats mellan dem.
Vetenskapen beskriver detta matematiskt med stor precision, men vad fenomenet egentligen säger om verklighetens natur är fortfarande en öppen fråga.
Vi utgår nästan alltid från att världen består av separata ting. Du och jag. Här och där. Nu och sedan. Vi tänker att två objekt först existerar var för sig och därefter påverkar varandra.
Men tänk om själva utgångspunkten är fel.
Tänk om entanglement inte handlar om att två separata partiklar kommunicerar, utan om att de aldrig har varit separata från början.
Då förändras hela perspektivet.
Det som ser ut som två skulle kunna vara ett och samma fenomen betraktat från olika positioner i rum och tid. Som två vågor på samma hav. Som två sidor av samma mynt. Som två ögon som ser samma verklighet från olika vinklar.
Vi vet redan att perspektivet förändrar det vi upplever. Två människor kan betrakta samma händelse och beskriva den på helt olika sätt, utan att någon av dem har fel. Skillnaden ligger inte nödvändigtvis i verkligheten, utan i varifrån den betraktas.
Om detta gäller medvetandet, skulle något liknande kunna gälla materien?
Det som vi kallar två partiklar skulle då inte vara två självständiga objekt utan två uttryck för samma underliggande helhet. Det vi uppfattar som avstånd skulle vara en egenskap hos vårt sätt att observera, inte hos verkligheten själv.
Då blir entanglement inte ett mysterium som kräver en osynlig förbindelse mellan två ting. Det blir ett naturligt resultat av att det aldrig funnits någon verklig uppdelning.
Samma tanke återkommer inom många områden. Jung beskrev hur människor delar ett kollektivt omedvetet. Mystiker från olika traditioner har talat om att allt liv ytterst är ett. Modern fysik söker en enhetlig teori där naturens krafter visar sig vara olika uttryck för samma grundläggande struktur.
Alla använder olika språk, men de pekar mot en liknande möjlighet. Att den uppdelning vi upplever inte är verklighetens djupaste nivå, utan ett sätt för verkligheten att framträda.
Då blir frågan inte hur två ting kan påverka varandra över stora avstånd.
Frågan blir om de någonsin varit två.