Det finns en tanke som återkommer i många kulturer och religioner. Att allt hänger samman. Att vi ytterst är ett. I olika traditioner har detta beskrivits med olika ord. Gud. Brahman. Tao. Det universella medvetandet. Orden skiljer sig åt, men de pekar ofta mot samma intuition: att den upplevda separationen mellan oss inte är den yttersta verkligheten.
Under lång tid har sådana idéer främst betraktats som religiösa eller mystiska. De har varit försök att beskriva något som varit svårt att förstå och ännu svårare att sätta ord på. Men tänk om de samtidigt fångade en djupare sanning? Inte därför att religionerna hade alla svar, utan därför att de försökte beskriva något som människan intuitivt har anat långt innan vi hade dagens vetenskap.
När vi tittar ut i universum ser vi miljarder galaxer, ofattbara avstånd och en historia som sträcker sig nästan 14 miljarder år tillbaka i tiden. Vi ser stjärnor som föds och dör, planeter som formas och grundämnen som skapas i exploderande solar. Det är lätt att känna sig liten inför allt detta.
Men samtidigt finns ett märkligt faktum.
Universum har, genom en lång kedja av händelser, skapat liv. Livet har utvecklat nervsystem. Nervsystem har utvecklat medvetande. Och medvetandet har börjat ställa frågor om universum. Det innebär att universum inte bara existerar. Universum har blivit medvetet om sin egen existens. När du tittar upp mot natthimlen är det inte bara en människa som betraktar universum. Det är universum som, genom dig, betraktar sig självt.
Den tanken förändrar perspektivet. Vi är inte separata observatörer som står utanför världen och försöker förstå den. Vi är en del av samma process som vi försöker beskriva. Vi är bokstavligen uppbyggda av de atomer som en gång skapades i stjärnornas inre. Vi bär universums historia i varje cell och i varje andetag.
Om medvetandet dessutom är mer grundläggande än materia blir perspektivet ännu djupare. Då är vi inte bara stjärnstoft som råkar tänka. Då är vi uttryck för ett och samma medvetande som upplever världen genom miljarder olika perspektiv. Varje människa, varje djur och kanske varje levande organism blir ett unikt fönster genom vilket verkligheten betraktar sig själv.
Det är här uttrycket vi är alla ett får en annan innebörd. Det behöver inte förstås som en religiös trosbekännelse. Det kan istället vara ett försök att beskriva något som är svårt att formulera med vardagliga ord. Precis som människor en gång beskrev blixten som en gudomlig kraft innan elektriciteten var känd, kan religionernas språk ha varit ett sätt att uttrycka en verklighet som ännu inte kunde förklaras på annat sätt.
Om detta stämmer förändras också synen på våra relationer. När jag möter en annan människa möter jag inte någon som är helt skild från mig. Jag möter ett annat perspektiv på samma verklighet. Ett annat sätt för universum att uppleva sig självt. Skillnaderna mellan oss finns kvar, men de vilar på en djupare gemenskap.
Det betyder inte att vi förlorar vår individualitet. Tvärtom. Precis som varje våg på havet har sin egen form utan att någonsin vara skild från havet, har varje människa sin egen personlighet, sin egen historia och sina egna erfarenheter. Individualiteten försvinner inte. Den blir ett unikt uttryck för något större.
Ingen vet med säkerhet om detta är den yttersta sanningen. Men det är ett perspektiv som förenar flera av vår tids mest fascinerande frågor. Vad är medvetande? Varför finns universum? Varför kan universum överhuvudtaget förstå sig självt?
Och kanske är den mest hisnande tanken av alla att frågorna inte ställs av oss till universum. De ställs av universum till sig självt.
Genom dig. Genom mig.
Genom varje medveten varelse som någon gång har lyft blicken mot stjärnhimlen och undrat varför den finns.