Det är lätt att tro att det vi ser är verkligheten.
Vi öppnar ögonen på morgonen, ser rummet omkring oss, hör ljuden utanför fönstret, känner golvet under fötterna och tar för givet att världen visar sig precis sådan som den är. Våra sinnen ger oss en upplevelse som känns omedelbar och direkt. Men frågan är om det verkligen är verkligheten vi upplever, eller om det snarare är en representation av den.
Människan har aldrig direkt kontakt med världen. All information passerar genom sinnena och bearbetas av hjärnan innan den blir till en upplevelse. Ljuset som träffar ögat är inte färger. Det är elektromagnetiska vågor. Ljuden som når örat är inte toner eller ord. Det är variationer i lufttryck. Hjärnan omvandlar sedan dessa signaler till en begriplig modell av världen.
Det som upplevs som verkligheten är därför redan en tolkning. En användbar tolkning, men fortfarande en tolkning.
Kanske kan verkligheten liknas vid ett flygplan under flygning. Piloten ser inte motorernas alla processer, luftströmmarnas komplexitet eller de fysikaliska krafter som verkar runt flygplanet. Istället möter piloten en instrumentpanel fylld med symboler, mätare och indikatorer. Dessa visar inte verkligheten i sig. De representerar den. De är en förenklad modell som gör det möjligt att navigera.
Ingen pilot skulle förväxla höjdmätaren med höjden eller hastighetsmätaren med själva rörelsen genom luften. Instrumenten är kartor över verkligheten, inte verkligheten själv. Kanske är våra sinnen något liknande.
Färger, former, ljud, smaker och dofter kan ses som naturens instrumentpanel. De hjälper oss att orientera oss, överleva och fatta beslut. Men det finns ingen garanti för att de visar verkligheten sådan den är i sig själv. De visar snarare den information som varit mest användbar för vår arts överlevnad.
Ur det perspektivet blir världen omkring oss mindre självklar. Bordet framför oss framstår som fast och stabilt, men på en djupare nivå består det nästan enbart av tomrum och energifält. Tiden upplevs som något som flyter framåt sekund för sekund, men inom fysiken är dess natur långt mer gåtfull. Till och med känslan av ett separat och avgränsat jag kan vara en konstruktion som hjärnan använder för att navigera i världen.
Ju djupare vetenskapen undersöker verkligheten, desto tydligare tycks det bli att det som framträder på ytan inte är hela berättelsen.
Samtidigt finns det något befriande i denna insikt. Om det vi upplever inte är verkligheten i sig utan en representation av den, blir världen återigen ett mysterium. Det påminner oss om att det alltid finns mer än det som syns. Att det synliga kanske bara är ytan på något oändligt mycket djupare.
Kanske är människans största misstag inte att hon vet för lite, utan att hon alltför snabbt tror sig veta vad verkligheten är.
Instrumentpanelen är inte flygningen. Kartan är inte landskapet. Representationen är inte verkligheten. Visdom i det ögonblick då man inser skillnaden.