Vi säger ofta att vi har ett liv. Mitt liv. Ditt liv. Våra liv. Som om livet vore något vi äger, något som tillhör oss och som vi kan kontrollera, planera och styra dit vi vill. Men tänk om det är tvärtom. Tänk om det inte är du som har livet. Tänk om det är livet som har dig.
Redan från vårt första andetag förs vi in i en ström som vi inte själva har skapat. Vi väljer inte när vi föds, vilka föräldrar vi får, vilken tidsepok vi hamnar i eller vilka omständigheter som formar våra första år. Livet händer oss långt innan vi ens har ett språk för att förstå det.
Med tiden bygger vi en identitet. Vi lär oss vårt namn, formar en berättelse om vem vi är och börjar tro att vi är den som styr skeppet. Vi sätter upp mål, gör planer och försöker skapa kontroll över framtiden. Ändå påminner livet oss gång på gång om att verkligheten sällan följer våra kartor. Människor kommer och går, relationer föds och tar slut, sjukdomar och förluster drabbar oss utan förvarning och nya möjligheter uppstår när vi minst anar dem. Livet frågar sällan efter vår tillåtelse utan fortsätter att röra sig, oavsett vad vi hade tänkt oss.
Trots det fortsätter vi ofta att kämpa emot. Vi försöker hålla fast det som förändras och styra det som aldrig helt har varit i våra händer. Kanske kommer mycket av vårt lidande just från föreställningen att livet är något vi ska kontrollera, när det i själva verket är något vi får delta i.
När vi släpper tanken på att äga livet händer något märkligt. Vi blir friare. Inte därför att vi får mer kontroll, utan därför att vi slutar kräva den. Vi börjar ana att vi själva är en del av en större rörelse, ungefär som en våg på havet. Vågen kan tro att den färdas av egen kraft, men det är havet som bär den. Den är inte skild från havet, utan havet i en tillfällig form.
Kanske är det likadant med oss. Livet bär oss samtidigt som det uttrycker sig genom oss. Det betyder inte att våra val saknar betydelse. Tvärtom väljer vi fortfarande hur vi möter det som kommer, hur vi älskar, hur vi handlar och vilka värden vi vill leva efter. Men våra val sker alltid inom ramen för något som är större än vår egen vilja.
Kanske är visdom därför inte att försöka kontrollera livet, utan att lära sig lyssna till det. Att känna vart strömmen vill föra oss, att förstå när det är dags att kämpa och när det är dags att släppa taget. Kanske är tillit ibland en större styrka än kontroll.
För när allt kommer omkring kanske sanningen är enklare än vi tror. Du har inte livet. Livet har dig. Och du är inte en besökare i livet. Du är ett uttryck för livet självt.