Kriget som rasar i vår tid är i grunden inte annat än en masspsykos. Ett kollektivt sammanfall av medvetandet, styrt av ledare vars hjärtan dragit ihop sig i rädsla och maktbegär. De manar ut unga människor – barn av mödrar, födda ur kärlek och kropp – att dö för en idé som inte är deras egen. Att offra livet för döden.
Men allt skulle kunna vara annorlunda. Om alla i samma ögonblick släppte tanken på konflikt, om vi tillsammans gick in i expansion – då skulle krigen förlora sin kraft. På en sekund. Människor skulle ta varandra i händerna, lyfta blicken och börja bygga istället för att rasera. Livet skulle åter ta plats där förstörelsen en gång stod.
Det är ingen omöjlig dröm. Det är en realitet som väntar på vår gemensamma vilja. Att vi klappar de sammandragna ledarna på kinden, vänder oss bort från deras rop, och istället låter kärlek, vänlighet och ödmjukhet bära oss.
För varje stupad soldat finns en mor som burit honom eller henne under sitt hjärta. En mor som skänkt liv – inte för att det skulle släckas på ett slagfält, utan för att det skulle blomstra. Om vi såg det, om vi mindes det, skulle ingen kunna fortsätta hålla vapnet i handen.
Fred är inte långt borta. Den väntar bara på det ögonblick när vi alla tillsammans väljer expansion framför sammandragning. Och när det sker, sker det i samma sekund.