Det finns vissa idéer som tycks återkomma genom historien. De dyker upp i religioner, myter, filosofi, konst och psykologi. De uttrycks med olika språk men verkar peka mot samma intuitiva insikt: att verkligheten kanske är mer än vad vi ser.
När jag första gången stötte på Hilma af Klints målning Ur Chaos var det något som omedelbart tilltalade mig. Inte bara estetiskt, utan på ett djupare plan. Namnet fångade en tanke som jag länge burit på: att det som ser ut som kaos kanske inte alls är kaos, utan en ordning som ännu inte blivit synlig.
Det är en tanke som också löper som en röd tråd genom Carl Jungs arbete.
Jung ägnade stora delar av sitt liv åt att studera människans inre värld. Han upptäckte att människor från olika kulturer, tider och livssituationer återkommande drömde liknande drömmar och skapade liknande symboler. Cirklar, kors, spiraler, träd, hjältar, skuggor och berättelser om död och återfödelse återkom gång på gång. För Jung var detta inte en slump. Han såg dem som uttryck för arketyper – grundläggande mönster som formar hur vi upplever oss själva och världen.
Hilma af Klint arbetade från ett annat håll. Hon var inte psykolog utan konstnär. Ändå fylldes hennes målningar av samma typer av symboler. Spiraler, polariteter, cirklar, symmetrier och former som tycks beskriva processer snarare än objekt. Hon målade inte världen som den såg ut. Hon försökte gestalta det som låg bakom den synliga världen.
Det fascinerande är att Jung och Hilma aldrig samarbetade. Ändå verkar de ha rört sig mot samma fråga.
Finns det en djupare ordning bakom det vi uppfattar med våra sinnen?
Jung började så småningom fundera på om arketyperna inte bara fanns i människans psyke. Kanske var de uttryck för något ännu djupare. Kanske var både medvetandet och den fysiska världen manifestationer av samma underliggande verklighet. Han kallade denna möjlighet för unus mundus – den ena världen.
I det perspektivet blir symboler inte bara mänskliga påhitt. De blir spår av något större.
Det är här mandalan blir så intressant. Jung upptäckte att människor spontant ritade cirkulära, symmetriska former under perioder av förändring och personlig utveckling. För honom symboliserade mandalan den ordning som växer fram ur psykets kaos. Inte en ordning som påtvingas utifrån, utan en som redan finns latent i människan och gradvis blir synlig.
Kanske är det därför mandalan återkommer överallt. Inte bara i religioner och drömmar, utan också i naturen. Galaxer organiserar sig kring centrum. Blommor utvecklas enligt geometriska mönster. Kristaller växer fram ur osynliga strukturer. Från de minsta till de största skalorna verkar verkligheten själv ha en dragning mot form, relation och ordning.
Det väcker en tanke.
Tänk om verkligheten på sin djupaste nivå inte består av saker utan av mönster?
Tänk om det vi kallar en människa, ett träd eller en galax egentligen är stabila uttryck för underliggande strukturer som sträcker sig djupare än det synliga?
Ur det perspektivet blir kaos och ordning inte motsatser. Kaos blir det tillstånd där ordningen ännu inte trätt fram. Som dimman innan landskapet blir synligt. Som fröet innan växten slagit ut. Som livet innan dess mönster blivit tydliga.
Kanske är det därför både Jungs psykologi och Hilma af Klints konst fortsätter att fascinera människor än idag. De erbjuder inga färdiga svar. Istället pekar de mot en möjlighet: att världen är mer sammanhängande än den först verkar vara.
Att det bakom tillvarons fragment finns en helhet.
Att det bakom bruset finns ett mönster.
Och att det som först ser ut som kaos ibland bara är början på en ordning som håller på att födas.