Våra liv är som löven på trädet. De spirar fram om våren, sträcker sig mot solen under sommaren och glöder i höstens färger innan de sakta släpper taget och faller till marken. Lövet följer årstidernas rytm – det föds, växer, mognar och dör. Men trädet står kvar. Rotat djupt i jorden, sträcker det sig mot himlen år efter år, oberoende av vilket löv som just nu bär dess gröna färg.

Så är det också med oss. Våra liv är inte hela berättelsen, utan ett ögonblick i ett större kretslopp. Vi är inte bara löven – det som syns och vissnar – utan själva trädet, den djupare essensen som fortsätter, generation efter generation. Löven är våra roller, våra erfarenheter, våra namn och ansikten. Trädet är vårt innersta väsen, det som förbinder oss med något större än tiden: mänskligheten, livet självt.

När vi förstår detta släpper vi rädslan för förlust. Att ett löv faller betyder inte att trädet dör. När en livsfas tar slut, när människor kommer och går, består kärnan. Vi är mer än våra yttre former – vi är den kraft som bär livet vidare. Därför behöver vi inte klamra oss fast vid höstens sista färger. Vi får vila i vissheten om att vi är roten, stammen, saven som ständigt återföds i nya löv. Vi är inte bara lövet som skimrar en kort stund – vi är trädet som bär minnen i sina årsringar
och låter nya löv vakna där gamla en gång fanns.