Tankarna kring medvetande är fascinerande. Vi upplever ofta världen som om vi vore helt separata individer, men kanske är separationen bara en effekt av perspektiv, ungefär som synen från våra två ögon.

När du håller upp ett finger framför dig ser du det som ett enda finger. Bilden känns stabil och sammanhängande. Men om du blundar med ena ögat förändras perspektivet. Blundar du med det andra förändras det igen. Två olika bilder, två olika vinklar, men fortfarande samma finger. Det är först när hjärnan sammanfogar båda perspektiven som helheten uppstår.

Kanske fungerar mänskligt medvetande på ett liknande sätt.

Varje människa ser världen från sin egen punkt i tillvaron. Vi bär våra egna erfarenheter, känslor, minnen och tankar. Ingen annan kan se exakt det vi ser. Ändå kanske våra individuella upplevelser bara är olika vinklar av något större, ett gemensamt medvetande som uttrycker sig genom miljarder perspektiv samtidigt.

Om så är fallet blir varje människa ett slags öga genom vilket universum betraktar sig självt.

Då är inte våra olikheter ett bevis på separation, utan snarare en förutsättning för att helheten ska kunna upplevas fullt ut. Precis som djupseendet kräver två olika bilder kanske verkligheten behöver alla våra olika perspektiv för att skapa en större förståelse av sig själv.

Det skulle också kunna förklara varför människor ibland känner en djup samhörighet med andra, med naturen eller med själva livet, som om gränsen mellan ”jag” och ”allt annat” för ett ögonblick blir tunnare.

Kanske är vi inte isolerade medvetanden som försöker hitta kontakt med varandra.

Kanske är vi redan samma medvetande som bara tittar från olika håll.