Vi undviker det som skaver. Det är en naturlig reflex att dra sig undan när något känns obekvämt, när vi inte förstår eller när vi upplever friktion i mötet med andra. Men tänk om motstånd inte är något som ska undvikas, utan något som visar riktning.

Motstånd uppstår ofta i mötet mellan två världar, där våra tolkningar krockar med någon annans verklighet, där våra behov inte möts eller där vi inte förstår varför någon agerar som de gör. Det är lätt att stänga av där, sätta en etikett och gå vidare. Men det är också där något viktigt finns att upptäcka.

Att gå dit motståndet finns innebär inte att acceptera allt eller att sudda ut sina egna gränser. Det handlar om att stanna upp tillräckligt länge för att bli nyfiken, att våga ifrågasätta sin första reaktion och att öppna för att det finns mer under ytan. Vad är det jag inte ser, vad väcker det här i mig och varför?

När vi gör det händer något. Vi rör oss från reaktion till reflektion. Vi skapar ett mellanrum där vi kan välja hur vi vill agera istället för att bara reagera. Det är inte alltid bekvämt, men det är där utveckling sker.

Att välja att gå dit motståndet finns kräver mod. Det kräver att vi inte fastnar i våra första tolkningar eller gör den andre till problemet, utan att vi är villiga att möta situationen med större öppenhet. Ibland leder det till fördjupade relationer, ibland till tydligare gränser, och ofta till båda.

Det finns en stillsam styrka i att inte alltid vända bort blicken, utan att istället luta sig lite närmare det som skaver. Inte för att förändra den andre, utan för att förstå mer och se klarare.

För ibland är det just i motståndet som något nytt kan börja.