Känsla och känsel låter lika, men de pekar mot två olika riktningar.

Känsel är vår kontakt med världen utanför oss. Det är det externa. Beröringen av en hand, vinden mot huden, smaken av salt på läpparna. Genom känseln förankras vi i nuet och i vår kropp. Den berättar för oss var vi är och vad som händer omkring oss.

Känsla är vår kontakt med världen inom oss. Det är det interna. Glädje, sorg, ilska, nyfikenhet, kärlek – allt det som rör sig i vårt inre landskap. Känslan behöver inte en fysisk beröring för att finnas; den kan väckas av ett minne, en tanke, en doft, ett ord.

Skillnaden är subtil men avgörande: känseln öppnar dörren från världen in till oss, känslan öppnar dörren från vårt inre ut till världen.

När vi förstår samspelet mellan dessa två kan vi leva mer medvetet. Vi kan känna vinden mot vår kind och låta den väcka en känsla av frihet. Vi kan uppleva en sorg och känna hur den faktiskt bor någonstans i kroppen – i bröstet, magen eller halsen – där den gör sig påmind genom känsel.

Känsel är kroppens språk. Känsla är själens. Tillsammans berättar de hela historien om att vara människa.