Tanken är en brygga. Den sträcker sig mellan det formlösa och det som får form.

I det formlösa finns möjligheter, drömmar, visioner, känslor – en ocean av allt som ännu inte manifesterats. Det är själens språk, ett landskap utan gränser. I kroppen finns det konkreta, det mätbara, det som kan utföras och erfaras. Här lever handlingen, materien, rörelsen.

Mitt emellan står tanken. Den översätter det inre till det yttre. Den kan ge ord åt en känsla, riktning åt en önskan, struktur åt en aning. Utan tanken skulle det formlösa stanna som dimma, och kroppen skulle sakna mening i sina rörelser.

Men tanken är också en dubbel natur. Den kan vara en fri bro som förbinder, men också en grind som begränsar. En öppen tanke låter själens djup röra sig in i världen genom handling och skapande. En sluten tanke kan kapsla in oss, hålla oss fast mellan det vi känner och det vi vågar uttrycka.

Att förstå tanken som brygga är att se att vi inte är fångar i våra kroppar, inte heller upplösta i vårt inre. Vi är vandrare mellan världar. När själens formlöshet möter kroppens konkreta verklighet genom tankens språk, föds livet som levs – här och nu.